En solorienterad kultplats

På en äng bestående av kombinerad fossil sandmark och åkermark 1,5 km norr om Vitemölla, Österlen, har jag kartlagt en stor samling stenar som med väderstrecksrelaterad finess primärt har ställts på plats efter polstjärnan och solbanan för ca 3000 år sedan.


Den inre stenringen: i mitten observationsplatsen för solens upp- och nedgångar vid vintersolståndet, sommarsolståndet, vår- och höstdagjämningen.

Det som är sensationellt med den 185 meter långa stenuppställningen är dess så väl genomtänkta geografiska, astronomiska och geometriska orientering. Den systematiska uppställningen i Heimdalls stenar utgörs av två centralpositioner där den ena omsluter den andra i en övergripande cirkelplan som är 30 meter i diameter.

Många av stenarna i den storslagna anläggningen sticker upp ca 10 – 20 cm ovanför marken. Markytan som de ursprungligen placerats på befinner sig idag ca 70- 80 cm ner i jordlagren. En del av Heimdalls stenar syns knappt eftersom det mesta av dem är begravda under marken. Andra stenar, företrädesvis de som är ca två meter långa, är fortfarande fullt synliga. Några av dem står ännu upp trots kraftig lutning. Resten av dem har fallit omkull på marken. Bland dessa en märklig sten på 1,70 meter med en kraftig inhuggning vars position torde ha varit mycket betydelsefull.